Dodge Viper RT/10 1995 – en påkostad race-Viper som hittade ny ägare på kort tid

Ikonen som inte förlåter

När Dodge Viper kom i början av 90-talet var den en medveten motpol till allt polerat och filtrerat. En 8,0-liters V10 framme, manuell låda, bakhjulsdrift och i princip inga elektroniska hjälpmedel alls. Ingen ESP, inget antispinn – bara förare, motor och grepp.

Det är också därför så många första generationens Vipers har krockats genom åren. Den speciella väghållningen kräver respekt och vana, och alla som klev i med sportbilsvana men utan Viper-vana lärde sig det ibland på det hårda sättet. Resultatet ser vi tydligt på marknaden i dag: antalet kvarvarande exemplar minskar, och priserna på välbevarade bilar bara ökar. En Viper i bra skick är inte längre bara en kul bil – det är en investering.

Bilen

Det här exemplaret är en RT/10 SE Spec från 1995 med bara 8 550 mil på mätaren. Blå lack med vita ränder, cabkaross och manuell växellåda – precis som en Viper ska vara.

Men det är under skalet det händer saker. Motorn har fått JM Striker-toppar med anpassade kamaxlar, Gen 3-spridare, större trottelhus, Belanger headers och ett 2,5-tums avgassystem med racekatalysatorer. ECU:n är mappad för konfigurationen och effekten uppskattas till cirka 580 hästkrafter. Drivlinan har byggts om i samma anda: steg 3-koppling, genomgången och renoverad växellåda och manuellt styrd elfläkt.

Chassi och bromsar i samma klass

En Viper med nästan 200 extra hästkrafter kräver mer av resten av bilen, och här är det gjort ordentligt. BC coilovers, Gen 3-bromsok runt om, flytande Viper GTS-R-skivor fram, Gen 3-skivor bak, ställbar bromsvåg och hydraulisk handbroms.

Bilen rullar på Forgeline SP3P splitfälgar med 345-däck bak, har en lätt glasfiberhuv med huvlås, eftermonterade sidorutor och en bakvinge som enkelt kan demonteras. Ett fempunktsbälte medföljer. Det finns kvitton på strax över 250 000 kronor för delar av uppgraderingarna – och det syns.

Försäljningen

Bilen uppgavs starta lätt och låta precis som man vill att en V10 ska låta, och det bekräftade vi när vi gick igenom den. När annonsen väl låg ute dröjde det inte länge förrän intressenterna hörde av sig – flera seriösa spekulanter inom kort tid.

Vi skötte visningar, frågor och förhandling, och bilen var såld inom kort till en köpare som verkligen förstod vad den var. En mycket extrem och påkostad race-Viper för den som vill synas och höras – och nu med en ny ägare som uppskattar den.

Köparen visade sig vara en riktig våghals. Istället för att vänta på transport körde han hem bilen själv – många mil, i vinterväglag, med cirka 580 hästkrafter och ett bakhjul som inte gillar kompromiss. Det är precis den sortens bil det här var, och vi kan förstå frestelsen.